Archive for the ‘Kristendom och bönhörelse’ category

Fotbollsspelare mirakulöst frisk från hjärnskada efter förbön

14 februari, 2015

20150213-151157-pic-702934375-vkwp-694x390

TILLBAKA EFTER ALLA ODDS
Publicerad idag kl 06.00 14 februar
i 2015 i Västerbottenskuriren.

Mirakulöst tillfrisknande. En hjärnskada tog det Jens Sjöström älskar ifrån honom och läkarvärlden var tydlig med att han förmodligen inte skulle komma att bli den han var igen. Men det här är inte bara det värsta som Jens Sjöström varit med om – utan också det bästa. Så bra att läkarna och Jens själv kallar det för ett mirakel och tackar högre makter. – Det står i mitt intyg att jag har blivit ”mirakulöst frisk av förbön”, säger fotbollsprofilen.
Fakta
Jens Sjöström:
Född: 1988 i Umeå
Aktuellt: Åter i Umeå FC som spelare efter stora skadeproblem
Jobbar: Teamchef på Vattenfall
Fotbollsmeriter: Lagkapten och spelare i Umeå FC (debut 2009) med bland annat spel i Superettan. Utsedd till årets spelare i Västerbotten 2009. Assisterande tränare för Umeå IK.
Läkarutlåtandet:

Hösten 2013 fastställde Neurorehabiliteringsavdelning i Umeå att hjärnskadorna skulle bestå 1–2 år eller livet ut. Vid årsskiftet genomfördes en ny bedömning. Då med tyngre betoning på att begränsningarna skulle gälla livet ut.

Efter Jens Sjöströms oförklarliga tillfrisknande sammanställde hans team på Neurorehab följande: ”Upplevt 11 månader med trötthet som varit outhärdlig. Därefter plötsligt stor förbättring av alla funktionsnedsättningar i samband med kamraters förbön. Ingen yrsel längre. Ingen mental uttröttbarhet. Känner sig helt bra och upplever inga som helst resttillstånd. Har själv haft svårt att förstå detta varit möjligt. Har utsatt sig för egna tester för att se om det är möjligt. Varit väldigt aktiv men inte fått några bakslag”.

Umeå. När jag stänger av bandspelaren brister det för den hårdföra UFC-mittbacken och lagkaptenen Jens Sjöström. Det här är berättelsen om sanslös olycka följd av sanslös lycka – men vi tar det från början.
Vårsäsongen 2010 spelade Jens alla matcher med sitt kära Umeå FC, och gjorde så med den äran. Men på väg ut ur bilen på semestern under sommaruppehållet hände plötsligt något. Följetongen ”Jens Sjöströms ryggproblem” hade börjat. Först konstaterades en buktande disk, men i den andra undersökningen hittades det stora problemet.

– Jag kan ingenting, men jag såg på MR:n (magnetkameraundersökningen) att det låg en ballong på nervroten liksom.
En cysta opererades bort i februari 2011, men den standardmässiga operationen misslyckades. En nerv hade skadats.
– Jag hade problem, men kom tillbaka hösten 2011 och fick spela sista sex matcherna när vi gick upp till Superettan. Halt, men väldigt glad och tacksam, minns Jens.

I maj, inför superettansäsongen sade ryggen stopp på nytt. Jens kunde inte träna, men som lagkapten ville han ställa upp när laget drabbades av skador på två mittbackar.

– Jag tog en spruta (bedövande kortisonspruta) på nervroten och spelade två matcher. Den tredje matchen gick medlet ur kroppen. Men på grund av en incident i truppen spelade jag ändå.

Efter det spelade inte Jens Sjöström en minut till 2012 och laget åkte ur Superettan. Rehabilitering och åter rehabilitering öppnade för en ny comeback 2013. Jens hade redan upplevt mer skadeproblem än de flesta gör en under en hel karriär – men hade det värsta kvar.

– När jag gjorde min andra träning i spel (3 april, 2013) kommer Lamin (Modou Lamin Sillah) över mig. Jag glidtacklade honom och han hoppar, men landar på mitt huvud. Det blev som ett hopslag och jag slog bakhuvudet i konstgräset.

Jens hade tidigare varit borta en vecka för hjärnskakning, och förväntade sig något liknande nu.
-Jag träffade läkare varannan, var tredje, var fjärde vecka. Det bara utökades, men jag sa både till jobbet och klubben att om två veckor är jag tillbaka. Hur skulle jag kunna förvänta mig något annat?
I september, efter fem månader av idel framflyttade comebackdatum, blev Jens inskriven på Neurorehab där en grundlig utredning med allt från IQ-test till minnestest genomfördes.

– Det var fem personer som bara jobbade med mig, och då förstod man att det inte var så bra, säger Jens som till slut fick höra att han hamnat rätt:

– De hade haft några hundra patienter som mig och förklarade att jag hade en komplex hjärnskakning. Den hade tagit närminnet, och jag kunde inte ta in intryck som vanligt. Hjärnan kokade över liksom.
Mittbacken, som aldrig vikt en tum i en närkamp, var inte sig själv.

– Man är inte så stolt när man går på Ica med hörselproppar och solglasögon, och när du har gått därifrån måste du hem och sova, för du orkar inte.

Jens frågade läkarna vad han kunde genomföra för rehab. Han satt med en läkare, sjukgymnast, neurolog, kurator och frågade vad den som tagit sig tillbaka från samma skada snabbast tidigare hade gjort. Jens ville slå den tiden, men kommer tydligt ihåg svaret.

– ”Jens, det går inte. Det fungerar inte så med hjärnan. Du kommer att gå framåt, men det finns bara små steg när du fått en komplex hjärnskakning”, minns mittbacken.
I december uppgraderades hjärnskakningen till en hjärnskada.

– Det är det en hjärnskakning blir om den inte läker, säger Jens.

Kroppen skulle kunna hitta sätt att kompensera för skadorna – men återställd skulle han förmodligen inte bli. Det här var december 2013 och Jens Sjöström var 24 år gammal.

– De säger att det kommer att ta några år, och att jag förmodligen inte kommer att bli exakt den person som jag var. Läkarna såg bara små förändringar mellan återbesöken. Fotbollen var inte att tänka på, och då avslutades mitt kontrakt med UFC.
Trots problem i vardagen blev han assisterande tränare i UIK och fick därigenom behålla kontakten med fotbollen.

– Det var det viktigaste i min vardag. Jag kände att jag kunde ge något och fylla min dag med värde. Jag kunde ju inte lyssna på musik, för då blev jag yr. Jag kunde ju inte se på tv med ljud.
Korta besök hos vänner var möjligt på samma sätt som han kunde åka och se på fotbollsmatcher – men alltid med vila innan och efter.

Det hände också att kroppen sa ifrån fullständigt. Hösten 2013 hade Umeå FC uttagningar till sitt nya juniorlag, och när UFC-tränaren Johan Sandahl blev sjuk fick Jens frågan.

– Det slutade med att jag fick lämna kvar bilen och de fick skjutsa hem mig. Jag tog mig inte hem.
Att umgås med kompisar hade också begränsningar.

– Det är inte så roligt att ringa någon och liksom ”Mackan, kom över 30 minuter, men sedan måste du dra”. Det gör man inte så ofta, säger Jens.

Hur skulle du beskriva ditt liv?

– Jag tyckte ändå att jag hade en okej vardag och kunde göra roliga saker, på ett sätt som jag kanske inte tycker i efterhand. Jag led inte och blev inte deprimerad, det var kanske något som bar mig på insidan:

– Jag tyckte ändå att jag kunde vara en helt okej människa, men att få höra att du inte kommer att bli dig själv igen var en tuff smäll.

I slutet på januari 2014 skulle Jens, tillsammans med läkarteamet, lägga upp en framtidsplan. Han fick höra att han kunde vara med UIK tre dagar i veckan, och efter sommaren skulle de se om det var möjligt att börja arbeta lite.

– För mig blev det ”vad händer nu?” Jag tänkte en månad i taget.
Jens fick träffa en elitidrottande Taekwondo-tjej med en liknande skada. Hon hade gjort årstester fem år i rad med små förbättringar.

– Då blev det en ganska tydlig bild av vad man höll på med, säger Jens som insåg att detta skulle ta väldigt lång tid:

– Jag är teamchef på jobbet och hade massor av bollar i luften. Jag skulle inte kunna jobba med det, jag skulle inte kunna spela fotboll, jag skulle inte bli mig själv igen och jag skulle inte komma att ha samma energi igen. Framför allt känner man sig instängd i det man vill ge.
För att testa kroppen ytterligare deltog Jens vid ett löppass med UIK, något som slutade med yrsel och spya.

Jens hade nått botten, men ganska precis tio dagar efter det där läkarbesöket och misslyckade löppasset kommer så den mirakulösa vändningen. UIK hade sin första träningsmatch för säsongen i Piteå och Jens var med som assisterande tränare. Efter A-laget skulle också F19-laget spela, och Jens blev som väntat yr av påfrestningen. Men så i andra halvlek släppte det.

– Först reflekterade jag inte. Jag hade accepterat problemen och tänkte liksom att det kommer efteråt. Det är som med ett hårt träningspass för första gången på länge, du vet att kroppen kommer att reagera.
Men den här gången blev annorlunda. Jens vaknade pigg dagen efter med en förvirrad visshet om vad som hänt.

– På måndagen åkte jag och åt lunch utan öronproppar, sedan åkte jag på kansliet (UIK:s) och jobbade. Därefter åkte jag till farsans jobb. Jag höll i UIK:s träning och deltog själv, innan jag for ut och sprang i backe. Jag avslutade med att spela tennis på Iksu. För en frisk är det ungefär 150 procent av vad man kan kräva, och för mig som klarat en aktivitet per dag med vila, var det fullständigt orimligt.
Jens testade sin egen kropp.

– Jag gjorde så här måndag, tisdag, onsdag, torsdag utan att berätta för någon.

På onsdagen spelade han badminton med Fredrik Isaksson (kompis och tidigare lagkamrat i UFC). Efter 30 minuters spel, gick Jens själv upp till gymmet, som han inte kunnat vistas i tidigare, för att springa.
– När jag kom tillbaka undrade han hur det kändes och jag sa att det kändes ganska bra. ”Du, det är ett mirakel”, sa han.När det gick upp att symtomen kanske hade släppt slogs Jens av tankar han nu har svårt att förstå.

– Jag blev så rädd att det skulle vara så här att jag nästan ansträngde mig för att bevisa att jag fortfarande var dålig, och det är inte svårt med dessa symtom. Det är det värsta som hänt mig, och plötsligt blir jag frisk. Men jag vill ändå tillbaka till att inte vara frisk. Det gick knappt att ta in.
Sedan några år är Jens troende och på väg till den där bortamatchen i Piteå fick han ett sms av en tjej i församlingen.

– Hon tyckte att jag skulle komma till kyrkan för det var min dag i dag. De skulle be för mig, men när det är match för mig så är det ändå match för mig. ”Nja, det går inte. Är på väg till match. Hoppas det blir bra”, skrev jag. Hon skrev tillbaka att ”Vad tråkigt, men det är inte kyrkan som skall göra det utan Gud.”
Jens svarade inte ens.

– Det är ju inte okej ur något perspektiv, men det är där jag är just då.
På torsdagen efter tillfrisknandet tog Jens kontakt med tjejen i församlingen som skickat sms. Han frågan om och när det bett för honom och fick till svar mellan 15.20 och 15.45.

– Andra halvlek är från tre till kvart i fyra. Från den sekunden i andra halvlek den nionde februari har jag inte haft några symtom av yrsel, huvudverk eller trötthet:

– Jag som inte är uppvuxen i något kristet sammanhang förstår att det är svårt att tro på. Jag förstod det knappt trots att jag upplevde det, säger Jens.

En knapp vecka efter tillfrisknandet, på fredagen, berättade han för sin flickvän.
– Det var på alla hjärtans dag. Hon sa att det var något i mina ögon som hon aldrig hade sett.
Veckan efter tillfrisknandet samlade Jens vänner och familj i kyrkan för att berätta, och någon dag innan hade han berättat för läkarna.

– De sa till mig att det inte fungerar så – jag sa att jag vet det. Sedan berättade jag vad jag gjort på bara en dag, och läkarens ögon fylldes med tårar. Jag kan förstå att det är ännu svårare för henne att öppna den delen av hjärtat. De har ju haft flera hundra patienter och det är teoretiskt omöjligt att få ett lyft på 50 procent från en vecka till en annan. Det är vad forskningen eller jag för den delen säger, men jag blev 100 procent frisk och har sedan dess inte haft ett enda symtom.
Jens gjorde återbesök hos läkare som bara skakade på huvudet.

– En i teamet sa att ”vad kan vi göra? Det är bara att tacka högre makter”. Det krävs nog ganska mycket för dem för att säga så. Det står i mitt intyg att jag har blivit ”mirakulöst frisk av förbön”.
26-åringen återvände till jobbet och under en utbildning samma vår genomfördes ett minnestest bland 350 av de anställda. Jens var bara slagen av en annan – och minns dubbelt så bra som under sjukdomstiden.

Nu jobbar han heltid på Vattenfall och har skrivit ett nytt kontrakt med klubben i sitt hjärta – Umeå FC.
– Jag är nog inte aktuell för Palermo i höst, men det känns jättebra och jag har förutsättningar att spela på en hög nivå, säger Jens med ett leende:

– Det är bara för mig att jobba hårt så kommer resultaten.

Jens känner en otrolig glädje och tacksamhet, men medger att vardagen återkommer.
– Det är det som är lite farligt. Mycket vill ha mer. Egentligen borde jag kanske lägga mig ned och gråta för att jag kan köra kvadraten (fotbollsövning), men det kan man inte göra.
Aldrig rädd att nicka en fotboll?

– Nej, jag är så medveten om hur omöjligt det är att bli frisk till 50 procent från en vecka till en annan. Om du då blivit 100 procent frisk från en sekund till en annan är det annorlunda. Det som har hänt kan inte hända, och är du 100 procent frisk så tar du samma risker som andra.
Jens känner varken rädsla på planen eller i vardagen, men har funderat på om just han ”förtjänade” att bli frisk.

– Jag svarade ju inte ens på sms:et. Jag tror inte att Gud tänkte ”han tar vi. Han är värd det”. Det är som ovillkorlig kärlek, jag och alla andra kan ta emot. Jag har fått den här gåvan och skall försöka ta tillvara på den.

Referens: http://www.vk.se/plus/1385581/tillbaka-mot-alla-odds-2?utm_source=nyhetsbrev_vk.se&utm_medium=email&utm_campaign=newsFeb

Läs även detta.

http://www.vk.se/1385536/sjostrom-fick-tillbaka-hela-mitt-liv
——————————————————————————————————
Har själv upplevt bönhörelse då jag bad för min far som fått sin dödsdom i sjukdomen Leukumi
och blev mirakulöst frisk så hans läkare som varit ateist blev troende då han upplevt miraklet och jag berättat att jag bett för min far.

Tack gode Gud och Jesus för bönhörelse!


%d bloggare gillar detta: